Det är en gråmulen morgon i norra Vallentuna. Höstkylan känns på kinderna, men så här i mitten av september kan jag fortfarande gå genom skogen ganska lätt klädd. Dimman ligger över delar av sjön Hoven när jag ställer mig på en stenhäll och ser ut över vattnet. Det är nästan helt tyst. Ett par små öar ser ut att vila på vattenytan. Det slår mig hur många platser som denna det måste finnas i vårt avlånga land.
När jag kommer hem efter vandringen mår jag riktigt gott i själen. Kroppen känns energifylld efter ett par timmar i behagligt tempo och sinnet känns som om det fått en inre dusch av lugn och inspiration.
Jag tänker på alla gånger jag lett grupper ute i naturen och vi tillsammans upplevt dess skönhet och välgörande verkan. Från en stund i en närliggande skogsdunge till längre vistelser i vildmarken. Bakom många av de upplevelserna finns en möjlighet som är lätt att ta för given: allemansrätten.
Jag kunde stå där på stenhällen och se ut över sjön utan att behöva be om tillåtelse eller betala för att få vara där. Platsen behövde inte vara min för att stunden skulle bli det.
Genom åren har allemansrätten varit en återkommande fråga för mig. Till en början handlade min förståelse mest om att inte bryta färska grenar eller skräpa ner. Genom egna naturupplevelser och föreläsningar jag hållit om allemansrätten har min förundran och respekt för den vuxit. Jag har börjat se den som en levande företeelse som ger oss stora möjligheter och samtidigt manar till ansvar.
Här vill jag utforska en fråga som blivit allt viktigare för mig: Vad blir egentligen möjligt när människor kan ha en relation till naturen utan att behöva äga den?
Att få tillhöra en plats utan att äga den

Vi säger ibland ”min skog” eller ”vår badplats”, trots att vi varken har köpt marken eller har vårt namn på någon form av avtal. Kanske menar vi stigen där vi brukar gå när tankarna behöver få reda ut sig. Stranden där barnen lärde sig simma. Eller platsen dit vi återvänder för att se hur våren har kommit lite längre sedan vi senast var där.
Ordet ”min” berättar då något om en relation. Vi känner platsen, har minnen där och har låtit den bli en del av vårt liv.
Jag tycker att det finns något djupt värdefullt i detta. Att kunna känna tillhörighet till en plats utan att behöva äga den. Allemansrätten ger utrymme för sådana relationer. Den gör det möjligt för många av oss att återvända, lära känna och bli hemmastadda i natur som någon annan äger.
Forskning om naturanknytning visar att människor som känner större samhörighet med naturen också tenderar att uppleva högre välbefinnande, bland annat i form av mening i livet. Kanske kan en välbekant skog eller strand därför ge oss något mer än en stunds avkoppling: en känsla av att höra hemma i ett större sammanhang.
Det väcker också en fråga om vad ett gott liv behöver innehålla. Vi människor har en förmåga att ägna mycket tid åt sådant vi vill köpa, skaffa och ha tillgång till genom ägande. Samtidigt kan en stund vid en sjö vara bland det mest värdefulla vi upplever under en hel vecka. Själva stunden har ingen prislapp, men kan ändå betyda mycket för oss.
På samma plats finns också andra relationer. Skogen jag vandrar genom kan vara någons arbetsplats och försörjning. För den som äger marken kan där finnas både familjehistoria, omsorg och planer för framtiden. Min känsla av tillhörighet behöver rymma respekt för det.
Det är kanske här allemansrätten blir som mest intressant. Den ger oss möjlighet att dela plats, trots att våra band till den ser olika ut. Att jag får vara där innebär också att jag behöver fundera över hur jag är där.
När jag säger ”min skog” kan det därför få rymma något mer än glädjen över att få återvända. Det kan också uttrycka en vilja att vara rädd om den.
Återhämtning behöver också en plats

Vi får ofta höra att vi behöver röra på oss, ta pauser och ge oss tid för återhämtning. Det är råd som kan vara lätta att hålla med om. Men de väcker också en praktisk fråga: Var finns utrymmet för det i våra liv?
Det handlar förstås om tid, men också om platser. En skogsstig nära hemmet kan göra en promenad efter arbetet möjlig. En sten vid vattnet kan bli en plats att sitta en stund utan att någon förväntar sig något av oss. Ibland räcker det att komma ut och låta benen bestämma tempot, utan att mäta sträckan eller försöka förbättra gårdagens resultat.
I en annan artikel har jag utforskat hur naturen kan påverka oss, med utgångspunkt i både erfarenheter och forskning. Här vill jag stanna vid en av förutsättningarna för dessa upplevelser: att vi faktiskt har tillgång till naturen.
Allemansrätten ger oss ett stort utrymme för det. Vi behöver inte äga en skogsfastighet för att kunna återvända till en glänta där vi trivs. Det gör den betydelsefull också i det lilla, en vanlig tisdag när vi behöver få en stund för oss själva.
Samtidigt är tillgång enligt Naturvårdsverket och tillgång i vardagen olika saker. Skogen kan ligga långt bort för den som saknar bil. Stigen kan vara svår att ta sig fram på. För den som inte är van vid naturen kan osäkerheten kring att hitta, eller kring vad man får göra, göra steget ut större än det ser ut för en erfaren vandrare.
Därför behöver vi också prata om närhet, tillgänglighet och välkomnande. Ibland är det en tydlig stig eller en plats att vila på som gör skillnad. Ibland är det någon att följa med de första gångerna.
Allemansrätten är en grund att stå på. Hur vi hjälper fler att känna sig hemma i naturen avgör hur många som faktiskt får glädje av den.
Omsorg kan börja med en relation

Den som återvänder till samma plats börjar kanske också lägga märke till mer. Hur vattnet stiger om våren. Var de första blommorna brukar komma. Vilka träd som ger skugga under varma dagar. Med tiden blir platsen bekant, och förändringar blir lättare att upptäcka.
Jag tänker att det också kan göra omsorgen mer konkret. Hållbarhet är ett stort ord som rymmer frågor som ibland känns långt från vardagen. Men skräpet vid en strand vi tycker om eller en skadad gammal tall längs vår vanliga promenad berör oss på ett mer direkt sätt. Vi har en relation till det som påverkas.
Här ser jag ännu ett värde i allemansrätten. Genom möjligheten att vistas i naturen kan vi lära känna platser över tid. Vi får tillfälle att bli nyfikna, upptäcka samband och bry oss om vad som händer där.
Kanske kan den närheten också påverka hur vi ser på oss själva. Vid sjön pågår så mycket som inte har med mitt besök att göra. Fåglar söker föda, växter slår rot och död ved blir livsmiljö för andra organismer. Jag vistas en stund i ett sammanhang som fortsätter långt efter att jag gått hem. Vad händer med min känsla av ansvar när jag börjar uppfatta mig själv som en del av det?
Samtidigt leder naturintresse inte automatiskt till hållbara val. Vi kan tycka mycket om en plats och ändå bidra till att den slits. Våra resor dit, utrustningen vi köper och hur vi beter oss under besöket har också betydelse. När många söker samma stillhet kan den samlade påverkan bli större än någon av oss tänkt sig.
Relationen kan vara en början. Omsorgen behöver sedan få påverka våra handlingar, även när det innebär att avstå från något vi gärna vill göra. Att välja en annan väg när marken är känslig eller låta en plats vila kan också vara ett sätt att visa vad den betyder för oss.
Frihet som behöver omdöme

När jag lämnar en plats vet jag sällan vem som kommer dit efter mig. Kanske någon som söker samma stillhet som jag. Kanske markägaren som ska arbeta där. Det mesta av livet på platsen fortsätter dessutom utan att jag ser det.
Ändå påverkar mitt sätt att vara där förutsättningarna för andra. Det är en tanke jag tycker är värd att stanna vid: Vi förvaltar en frihet tillsammans med människor vi aldrig kommer att träffa, och vår hänsyn behöver också omfatta djur och växter som inte kan säga ifrån.
Klas Sandell som forskat och skrivit böcker om allemansrätten, kallar den för ett utryck för ett mångbrukat hänsynslandskap. Vi är många som brukar landskapet och på olika sätt. Och för att allemansrätten ska leva vidare behöver vi just både fortsätta bruka landskapet (vandra, promenera, uppleva stunder av stillhet) och samtidigt visa hänsyn, både till naturen och till andra som också brukar landskapet.
Tänk på en paus vid en sjö. En person som slår sig ner på en tålig stenhäll en stund lämnar kanske knappt några spår. Om en större grupp samlas vid samma lilla strand kan följderna bli annorlunda. Fler fötter söker sig fram över marken, fler behöver plats och samtalen hörs längre. Är marken blöt eller finns det fåglar med ungar nära stranden behöver vi väga in det också.
Avsikten kan vara precis lika god i båda fallen. Vi vill njuta av platsen. Men platsens förutsättningar och vårt sätt att använda den avgör vilka konsekvenser besöket får.
Därför behöver kunskap om allemansrätten följas av uppmärksamhet och omdöme. Hur ser det ut här, just nu? Vem mer använder platsen? Vad kan vårt besök innebära om fler gör likadant?
Det kan vara svårt att bedöma den samlade påverkan när den egna handlingen känns liten. Vi ser vår egen fikapaus, men sällan alla besök före och efter den. Ibland behöver vi därför anpassa oss redan innan spåren blivit tydliga.
För mig finns här en nära koppling till ledarskap. När jag leder en grupp i naturen behöver jag vara uppmärksam på mer än deltagarnas upplevelse. Jag behöver också se vad vårt besök innebär för platsen och dem vi delar den med. Det kan betyda att ändra planen, välja en annan rastplats eller förklara varför vi håller lite extra avstånd.
Omdömet visar sig ofta i sådana små beslut. I viljan att lyfta blicken från det vi själva vill få ut av stunden och ta ansvar för det vi lämnar efter oss.
Vad behöver vi föra vidare?

Om fler ska få uppleva det allemansrätten möjliggör behöver vi fundera över hur vi tar hand om dess förutsättningar. Naturen, tillgången till den, kunskapen och förtroendet mellan dem som vistas och verkar där behöver vårdas.
När många söker sig till samma platser blir det särskilt tydligt. En liten strand ska plötsligt rymma flera sällskap. Bilar samlas längs en smal väg där någon behöver komma fram med arbetsfordon. Den som bor intill får kanske plocka upp sådant som andra lämnat kvar. Varje besökare ser en liten del, medan den som lever på platsen möter summan av alla besök.
Som arrangör av naturupplevelser vill jag ta ansvar för den större bilden. Det innebär att tänka igenom gruppstorlek, tidpunkt och vägval, och att söka dialog med markägare när jag planerar återkommande besök. Jag vill också vara beredd att ändra ett upplägg om platsen visar sig må dåligt av hur vi använder den. En uppskattad upplevelse behöver fungera även för dem som inte deltar i den.
Samtidigt behöver den som är ovan få möjlighet att lära sig. Ingen föds med kunskap om hur man visar hänsyn i naturen. Vi kan hjälpa varandra genom att förklara våra val: varför vi går runt den blöta marken, sänker rösten nära djurlivet eller väljer en annan plats för pausen. När kunskapen får följa med i upplevelsen blir den lättare att förstå och använda nästa gång.
Om vi återgår till forskaren Klas Sandell, som jag lyssnat på och samtalat med flera gånger, så menar han att allemansrätten behöver socialiseras in i naturen. Det vill säga genom att vi lär oss tillsammans och gärna genom någon som i handling kan visa vad allemansrätten faktiskt innebär.
Det arbetet kan ges förutsättningar på flera olika sätt. Samhället kan värna vardagsnära natur och göra det lättare att nå den. Markägares erfarenheter behöver få utrymme i planeringen. Föreningar kan ge människor kunskap och sällskap på vägen ut. Företag som ordnar naturupplevelser behöver ta ansvar för hur verksamheten påverkar de platser de använder.
Genom sådana handlingar kan vi bygga förtroende. Markägaren behöver kunna känna tillit till att besökare visar hänsyn. Besökaren behöver känna sig välkommen och förstå vad som förväntas. Där det uppstår problem behöver vi kunna prata om dem och hitta fungerande lösningar.
Det är mycket av detta jag hoppas att vi för vidare: glädjen i att få vara ute, kunskapen att göra det varsamt och viljan att ta ansvar tillsammans.
Vilken möjlighet lämnar vi efter oss?

Tillbaka till stenhällen vid sjön Hoven i norra Vallentuna. Om ungefär 25 år står kanske nästa generations besökare där och ser ut över vattnet. Jag hoppas att de fortfarande har samma möjlighet som du och jag har. Att besöka en plats de inte äger, men som kan bli en del av deras liv.
Jag hoppas att de både har tillgång till naturen och får möjlighet att känna tillhörighet till den. Längs den vattennära stigen runt Hoven, i skogsdungen bakom hemmet eller på toppen av Getryggen, med utsikt över västra Jämtlands fjällvärld.
Vad har du och jag för ansvar idag för att den möjligheten ska finnas kvar?
Senaste artiklarna
- Allemansrätten är kanske en av Sveriges viktigaste idéer
- Hur påverkar naturen oss? Erfarenheter och forskning kring återhämtning och välbefinnande
- Fjällvandra mer hållbart – utan att kompromissa med säkerheten
- Det vanligaste misstaget när du läser en väderprognos
- Koka vatten & laga mat på stormkök – med omsorg för planeten
Vi hjälper team, chefer och individer att hitta fokus, stärka relationer och må bättre – genom upplevelser i naturen.






